Hedemorahönan

Under stora delar av mitt liv har jag sneglat på höns och tyckt att det verkar trevligt med fjäderfän. Så när vi flyttat från lägenheten i stan och jag var deltagare i ett miljöprojekt som bland annat hade djur fick kycklingarna vi fått fram flytta hem till mig. :-). Sedan var det en ren tillfällighet som gjorde att dessa kycklingar var Hedemora från en genbank. Innan projektet hade jag ingen aning om att detta fanns och min dröm var att ha en flock av "husets bästa", dvs. massor av olika sorter. Jag tycker nämligen om att djur får ha sina egna personligheter och utseenden, färger mm.

Denna lyckträff har lett till ett genuint intresse för bevarandearbetet.

Åter till Hedemororna!
Det är lugna, fina, härdiga och friska höns som ofta är fullständigt ruvgalna. I början ville jag så väl att de fick lite extra värme på vintern, jag bor ju i Norrland med riktig vinter. Men se det gick inte särskilt bra, då började tossmössorna ruva fram kycklingar i januari. Snacka om att det var fullt upp att hålla dem vid liv, och inte växer de bra heller födda så tidigt. Trångt blir det också eftersom alla måste tillbringa hela dagarna inomhus. Det går ju inte att öppna hönsluckan så de får lufta fjädrarna och spankulera runt i snön eller sola mot en vägg, då fryser verkligen de små liven ihjäl. Nu får de ta vintern som den kommer nästan helt utan tillskotts värme, bara om det är riktigt svinkallt. Mat har de däremot fri tillgång till och nu har vi mycket bättre årsrytm med kycklingar på våren.

Hedemora är en härlig påse smågodis då de kommer i alla tänkbara färger utom vattrade, men det finns sätta att råka få väldigt enahanda flockar även med hedemora höns.

Svart är en av deras vanliga färger och den är väldigt dominant. Så har du en svart ledartupp kommer en stor andel av flockens kycklingar bli svarta. Tråkigt kan man tycka, men fördelen är att svart täcker väldigt många andra färger så avkommorna bär på en oerört rikedom av färgergener som när som helst kan dyka upp från ingenstanns.

Sedan finns det recessiva färger  som är svåra att få tex laxfärgade som min tupp på bilden ovan och de flesta av de ljusa hönorna. Tycker man att det är roligt med färger känns ju det jätteroligt att få en ovanlig färg.
MEN, här kommer problemet. Recessiva färger kan inte täcka över så många andra och därför "what you see is what you get". Avlar man då till exempel på en ledartupp i flera generationer som har en recessiv färg (som den laxfärgade) bär avkommorna inte på så mycket annat än just laxfärgat och efter några år när det börja tunna ur bland de äldre hönorna upptäcker man att alla kycklingar man får är i stort sett samtliga laxfärgade. Från den här gropen är det svårt att ta sig utan att köpa in nya gener utifrån då dina avkommor inte bär på samma rikedom av färgvariation i sin genuppsättning som de skulle gjort man man avlat på annat sätt.

"Been there done that", så det är ett stall tips från min sida att spara gärna roliga färger på undertuppar och hönor, men sikta på att ta en ledartupp med så vanlig färg som möjligt (svart, röd, blå) så håller du variationen intakt.