Genbank

Framför allt gäller denna text för levande genbanker dvs djur.
Växter kan man ofta bevara genom frö som kan ligga nerfrysta eller torkade i många år... 

De gamla oförädlade lantraserna -vårt kulturarv

Alla våra härdiga gamla stammar av hushållsdjur hotade att försvinna efter nästan ett sekel av propaganda för de moderna högproducerande raserna. (Det samma gäller för många av våra äldre växter tex flerfärgade morötter och allehanda sorters säd.)
En allt mindre skara bönder skulle föda en allt större skara människor i städer och folk med jobb inom den växande indutrin, så maximal produktion och anpassning mot att passa modern industriell förädling var högsta prioritet.
Tack och lov reagerade några människor i tid och hann därigenom rädda de få rester som några tjuriga gamla bönder hållit fast vid trots aktiva försök att utrota dessa omorderna lågproduktiva spretiga populationer. Dessa oavsett djurslag är inte lika högproducerande men i gengälld friskare, härdigare, lever längre och äter bara en bråkdel så mycket som sina förädlade kusiner. Dessutom är de oftast roligare att se på eftersom de har sina naturliga beteenden kvar gällande födosök, reproduktion och att fungera i grupp.

Dessa populationer har en oanad variation i sina gener. Inte bara av nostalgiska skäl är denna genpool viktig för framtiden, här kan också finnas hjälp och svar på olika problem som den vanliga aveln kan stöta på i framtiden.
Nu en bit in på 2000-talet ser vi äntligen ett gryende intresse för självhushållning igen. Människor har börjat se att ett visst mått av småskalighet för att tillgodose sina egna behov eller en mindre marknad ur hållbarhets- och säkerhets synvinkel är ett måste och där visar det sig ofta att just våra gamla raser och sorter har stora fördelar mot de moderna produktionsraserna tex bättre foderomvandling i förhållande till produktion (läs klara sig på ett magert bete/hemma producerat foder), anpassning till klimat, lagom produktion i förhållande till behov, större variation i smak och egenskaper.

Idag har gamla oförädlade lantraser och urgamla bortglömda storters växter blivit hippa igen för att de ger mervärden för den kvalitetsmedvetna marknaden som gärna betalar för mer smak och variation, samt de som vill ta ett ökat ansvar för sin egen produktion. 

Att vara genbank

Genbankssystemet bygger på att alla nu levande individer kan spåras i rakt nestigande led från en grupp tillvaratagna individer, så kallade founders. Inga djur tillåts blandas in i denna population. Detta säkerställs genom att bevara dessa i slutna genbanker och utfärda genbanks intyg som registreras i respektive bevarandeförening.

För att vara genbank måste man skriva kontrakt med föreningen, att följa vissa enkla regler och samtliga avelsdjur måste vara köpta från genbanker och ha genbanksintyg.

Bättre med många små än några stora!

Att vara genbank är ett roligt och givande arbete som ger dina djur ett mervärde och det är verkligen inte betungande på något vis. En gång per år fyller man i ett papper där du beskriver dina djur under året.
När det gäller höns, hur många djur, antal ruvningar, ruvdjur, vikt och sjukdomar osv.
För kaniner gäller att hålla koll på vilka djur man parar och att skriva genbanksintyg på varje individ som ska gå vidare i genbanken och sedan skicka in kopior på intygen samt blanketten ifylld med årets händelser, vikter osv.

Det du inte kan göra är naturligtvis att blanda raser lite hur som helst. Dessutom ska djuren hållas så naturligt som möjligt. Dvs. att låta djuren få utlopp för sina naturliga instinkter och att inte driva dem till överproduktion med mat, ljus eller selektivt avelsurval mot bestämda förbättrings mål.

Så önskvärt är att tex hönsen bör få vara frigående minst delar av tiden för att ge dem möjlighet till eget födosök och att öva på rovdjursvaksamhet. Färdigheter som inte används har en tendens att bli sämre över tid.
Likaså är det bäst om man som bevarare låter djuren producera det som de varit avsedda för. Det gör att man naturligt väljer avelsmaterial som främjar djurens syfte tex att kaninkött är en naturlig del av hushållet. Det gör att man kräver en viss produktion av djuren istället för att bara se till vem som är sötast när man väljer avelsdjur....

Det finns inget mervärde i att några få gårdar håller jättemånga djur. Det är snarare en fasansfull risk för bevarandet.
Bättre är om det finns väldigt många som håller 1 avelspar kaniner man tar 1-2 kullar per år på. eller en gåshane och hona, 3 tackor och 1 bagge av Fjällnäsfåret eller en mindre grupp öländs dvärghöna.
På det sättet säkerställs att vi bevarar en större mångfald genom att fler olika individer används i avel. Skulle någon gård drabbas av sjukdom slås bara en liten del av totala mängden djur ut. Beslutar någon som bevarat ett kanin par att lägga ner är det inte hela världen. Men skulle en uppfödare som håller 1/3 av hela populationen besluta sig för att lägga ner är det en katastrof.